mammatillangelnalma.blogg.se

En vecka på Canarie öarna som jag gick i födelsedags present av honom.

En vecka att vila upp oss innan bebis kommer och efter hårt jobb.

Var i vecka 22.

Åkte och hade några underbara första dagar.

Min syster ich hennes sambo, dom bor i Tyskland, bokade hotellet bredvid oss och vi kunde spendera några dagar med dom innan dom åkte hem tidigare än oss.

Jag kände efter ca 3 dagar att jag började då lite ont i magen. Men trodde de var foglossning då vi gått rätt mycket så vi bestämde oss för att ta taxi till strand osv och försökte vila så mycket som möjligt bara.

Vi skulle åka hem på onsdagen, på måndagen tog vi en hyrbil för att se ön och bara mysa, min sambo och jag.

Vi stannade till vid ett shopping center för att köpa någon souvenir och äta lite mat.

Då kände jag att något kom ur mig.

Blod, blandat med, jag vet inte vad ..

Sen kom smärtorna ..

Täta sammandragningar ..

Ringde en tjej på förlossningen här hemma som förlöste monster flicka och hon rekommenderade mig att åka till sjukhuset även om hon inte trodde det vara något farligt ..

Där började våran mardröm.

Vi åkte direkt till en specialist akut för gravida .. Min sambo fick stanna i ett stort väntrum så män inte får vara med in till akuten för gravida där .. Inte ens med på förlossningen som jag förstod.

Många undersökningar .. Av läkare som jag inte kunde kommunicera med.

En tjej kunde halvskaplig engelska och hon gjorde klart för mig att jag skulle bli inlagd, Sängläge och vi fick se om jag kan resa hem på onsdag men de trodde hon inte!

Paniiik!!!

Jag var så rädd!

Drogs upp på en avdelning, då fick min sambo följa med.

Där pratade ingen engelska.

Hade täta smärtsamma sammandragningar men kunde tillslut somna. Dagen efter kom min sambos kompis, som bor på ön och kunde tolka lite åt oss.

Hon förklarade för lökarna att vi måste få åka hem till läkare på hemma plan och våra barn!!

Kan ju inte ligga kvar där i flera månader!!!!

Dom undersökte igen och tyckte att det såg lugnare ut och skrev ut mig efter att jag lovat att åka direkt till sjukhus hemma.

Nu tänker säkert någon att, hur kunde jag tjata nig ut därifrån för att flyga hem?!

Men där hade dom inte kunnat rädda mitt barn!

Dom hade inte ens försökt!

Åkte till hotellet, sammandragningarna hade gett med sig så nu ville vi bara hem.

Somnade, vaknade vid 02 och hade så fruktansvärt onda sammandragningar med typ 1 minut emellan!!

Jaha nu är det kört, nu får vi stanna här tänkte jag.

Men sen lugnade det sig vid ca 08 så vi tänkte att det får bära eller brista, vi ska på det flyget för att kunna få hjälp av läkare hemma!! Som faktiskt kommer försöka rädda mitt barn!!

Tog en alvedon och hoppade på flyget vid 12.

Flygningen gick faktiskt bra, inga sammandragningar förns sista timmen ..

Hemma vid 19 och sån otrolig lättnad!!

Jag var så lycklig över att kunna ta bilen till akademiska och få hjälp, riktigt hjälp!!

Direkt från Arlanda till Ackis, där de konstaterade att appen var kortare och öppnar sig innifrån vid sammandragningar.

Inlagd på förlossningen med värkstoppande dropp.

Två dygn.

Sen upptäcker dom infektionen.

Inlagd på BB med antibiotika och Sängläge.

Var ganska lugnt med sammandragningar förutom en natt, då blev jag nerkörd på förlossningen igen över dagen för attdom skulle kunna övervaka bättre men de lugnade sig igen och tillbaka till BB.

På morgonen onsdagen den 12/2 så hade jag blödit mer, haft ont och även feber igen.

Flera läkare var med vid undersökningen för att kolla hur bebis låg, för nu var jag tvungen att sätta igång då infektion var väldigt farlig för mig och bebis.

Dom var väldigt lättade över att hon låg med huvudet neråt då ett snitt tydligen skulle ha varit väldigt farligt för mig.

Förstod de inte själv förens efter men jag var tydligen i väldigt dåligt skick.

Jaha, så nu ska dom göra allt för att få ut min bebis?! 

Det är ju förtidigr!!

Vecka 24+1!!

Hur ska hon klara sig?!

Värkstomulerande dropp sattes in och under eftermiddagen började värkarna göra ont, epidural sattes in och efter en stund kände jag inget.

Öppnade mig inte så fort ..

När jag sedan trodde att jag höll på att kissa på mig och ville gå på toaletten så gav dom mig en liten skål, vad de nu heter för att kissa i ..

- bebisen är så liten och kan komma ut om du reser dig, sa hon.

Försökte kissa men skrek rakt ut, kände att det var inte kiss som kom!

Dom tittade och min bebis var halvvägs ute!!

I hinnsäcken ..

Panik i runmet!!

Iaf för mig!!

Och då stoppade mina värkar upp!!

Jävla skit kropp!!

Dom gav mer värkstimulerande och alla väntade på en värk så min bebis kom ut helt!

Tillslut kom den och dom tog henne och sprang ut till neo personalen som stod redo utanför.

Min sambo sprang med och jag var kvar ..

Med paniken..

Levde hon?

Skulle hon överleva?

Ska fortsätta och skriva sen men detta var början på våran mardröm.

Våran resa mellan hopp och förtvivlan.

Timme för timme.

Men jag är så tacksam för att jag iaf fik dessa 11 dagar med min dotter!!

Att dom tog ut henne i tid, annars hon hon gått bort i magen sa dom efter.

Så dåligt skick var vi båda i.

Älskade Alma, tack för att du är min flicka!! En sån kämpe !! <3 Jag saknar dig så jag går sönder!