mammatillangelnalma.blogg.se

...

Publicerad 2014-03-05 09:08:49 i Allmänt,

Har precis lämnat min "stora" tjej på dagis .. Innan ville jag ha henne hemma då hon haft en jobbig morgon och gråtit mycket över Alma ..
Hon mår väldigt dåligt över allt saknar Alma väldigt mycket, så sorgligt att hon bara hann träffa henne en gång.
Tack och lov att hon hann träffa henne!!
Hon gjorde det samma dag som Alma lämnade oss.
Hade inte fått tidigare då hon varit jätte förkyld och hosta så vi ville vänta.
Men kvällen då Alma gick bort fik hon komma in för läkaren och sköterskorna.
Kanske visste dom hur utgången skulle bli?
Är iaf vigt tacksam att hon hann, annars vet jag inte alls vad som skulle pågå i hennes hjärta o tankar .. 

Hon vill så gärna få se och träffa Alma nu innan begravningen men trots att det rekommenderas så känner jag inte att det är en bra ide.
Tror inte hon kommer kunna hantera att se sin syster .. Icke levande ..
Hon är en väldigt känslig flicka min dam med mycket tankar .. En tänkare ..
Som är rädd om alla .. Vill inte att någon ska vara ledsen eller nå dåligt.
Så godhjärtad!! Min älskade Savannah <3

Utan henne och min sambo vet jag inte var jag skulle vara idag.

Hon frågade idag om hon någonsin kommer få en lillasyster/lillebror som hon kommer få träffa mer ..
Vad svarar man på det ?

Älskar mina barn!
Du kommer förevigat fattas oss Alma !! <3

Kommentarer (3)

Kommentarer

Postat av: Noras mamma

Publicerad 2014-03-06 23:12:19

Jag beklagar så att er söta lilla Alma inte fick stanna hos er! Så fin hon är! Livet är så fruktansvärt orättvist! Blev änglamamma i dec, till vår väldigt efterlängtade dotter o lillasyster Nora, som dog i magen i v38+2. Läste att storasyster ville se henne, men att du är tveksam. Vi kände likadant, har 2 döttrar snart 4 & 6 år, där den äldsta är väldigt känslig, en liten tänkare som din stora tjej😊. Hon ville bestämt se sin syster (som var rejält tilltufsad efter en svår förlossning). Till slut (efter flera dagar) så gjorde vi så att vi visade tjejerna foton och pratade om hur hon såg ut, att hon var kall, att hon inte såg ut som en levande bebis osv. De ville ändå träffa henne. Så med hjärtat i halsgropen, tog vi med dem till lillasyster. Å det ångrar vi inte! Den stora var lite försiktig, tyckte att hon hade lite mörka läppar, men vågade till slut klappa lillasyster o tyckte att hon var väldigt söt, men såg ut som en tant😊! Den lilla tyckte bara att hon var söt o pillade på henne hela tiden! Inga mardrömmar efteråt, men de ville inte heller träffa henne fler ggr, de var nöjda, men vi tittar ofta på bilder. Det är så svårt i den oerhörda chocken o smärtan man befinner sig i, att ta alla dessa beslut som man tvingas ta. Du känner din flicka bäst o gör som du tycker känns bra, det är det viktigaste! Skickar dig styrkekramar <3

Svar: Tack!! Beklagar din sorg och att inte ni heller fick ha kvar eran efterlängtade lilla flicka! Det är som du säger, livet är så fruktansvärt orättvist!! Jag tror det räcker med att hon får se bilder men har inte bestämt mig helt än. Vad bra att ni känner er nöjda med erat beslut och att era flickor tog det bra. Jag känner sån ren o skär panik i kroppen så jag vet oftast inte vad jag ska ta mig till! Det för ont fysiskt i kroppen .. Psyket tar livet av mig snart . Saknar så att få ligga och ha min killa Alma på bröstet!! <3 Hur tar man sig vidare ?? Hur ser erat liv ut idag när de gått några månader? Och återigen, beklagar eran sorg!! <3
mammatillngelnalma.blogg.se

Postat av: Noras mamma

Publicerad 2014-03-08 00:16:18

Tack! Jag känner igen mig så i det du skriver! Hur sorgen o smärtan gör fysiskt ont. Jag kunde knappt andas, ville bara skrika rakt ut. Under förlossningen hade jag stunder då jag t.o.m önskade att jag skulle dö. Men samtidigt visste jag att jag ville leva för Noras systrar, o det skulle Nora oxå vilja. Sorgen är inte lika chockartad längre. Jag har stunder där jag faktiskt kan må ganska bra. Sorgen finns med mig hela tiden o kan fortfarande helt plötsligt välla in över mig som en stor våg som nästan kväver mig. Men det går ändå åt rätt håll. I början var allt kaos, varken min kropp eller hjärna fungerade. Kunde knappt koka makaroner o värma köttbullar till barnen, det var övermäktigt. Nu funkar enkla rutiner, men jag har svårt med koncentrationen o minnet. Jag tror inte att tiden läker alla sår, men vi blir tvungna att lära oss att leva med sorgen o smärtan så på något sätt förändras den sakta för att det ska bli uthärdligt att leva vidare. Er lilla Alma har precis lämnat er, låt smärtan ta den plats den behöver! Hon var en liten kämpe, den styrkan har hon fått från dig o sin pappa o tyvärr måste ni nu använda varje uns av den för att orka fortsätta ert liv med hennes storasyster, livet är inte bara orättvist, det är rent ut sagt för j-vligt! Men frågan är vilken människa som är stark nog att klara att ens barn dör? Man har bara inget val! Mina tankar finns med dig o din familj! Kramar

Svar: Ja jag känner också så! Bara att göra frukost känns för mycket! Jag har fortfarande inte pratat med någon, förutom min mamma men inte inte alls in på detaljer där heller. Jag vågar inte prata eller träffa någon. Hur ska jag kunna prata om allt som hänt? Berätta? Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna leva ett någorlunda normalt liv igen, som att bara gå utanför dörren dagtid.
Paniken tar över och jag blir bara så arg på att detta fick hända!
Att livet är, som du säger förjävligt!
Min dotter är så ledsen, hade sergeant emot sin lillasyster så!
Hon frågade mig häromdagen, - mamma, ska ni skaffa en till bebis så jag har en lillasyster/bror som jg får träffa?
Vad svarar man på något sådant?!
Jag vill bara ha Alma här hos oss!!
Blir arg på mon kropp som inte skyddade min bebis!!
Arg på allt!

Tack för det du skriver, det är fruktansvärt det vi går igenom men att få prata med någon som förstår är lättare!!
mammatillngelnalma.blogg.se

Postat av: Noras mamma

Publicerad 2014-03-08 22:18:56

Jag tror att det är väldigt bra att du orkar skriva ner dina tankar i din blogg, önskar att jag gjort detsamma. Jag orkade inte berätta allt jag kände o fortfarande känner för mina föräldrar, då jag inte ville lägga ännu mer sorg på dem, o att de faktiskt inte vet hur det känns. Måste rekommendera Spädbarnsfonden, om du inte kontaktat dem innan, där har jag fått mkt stöd o vi går nu i en samtalsgrupp med andra föräldrar som har liknande erfarenheter. Det är så skönt att alla där förstår precis hur det känns o att allt är tillåtet att känna. Många kramar

Svar: Ja jag känner att jag måste skriva, pratar inte med någon heller. Förutom min sambo såklart. Man känner sig så trasig. Vet inte hur jag ska kunna sitta med nära o berätta. Tack för tipset! Ska ta kontakt där sen när jag känner mig redo att träffa folk. På tisdag ska vi till sjukhuset för att träffa Alma för sista gången, byta kläder, lägga i kistan osv .. Känns förjävligt! Är livrädd för att se efter obduktionen! Och nu är de verkligen sista gången!!! <3
mammatillngelnalma.blogg.se

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Mamma till Savannah 6 år och Ängeln Alma som föddes i vecka 24+1 och endast fick vara med oss i 11 dagar. Bor med Patrik, som är tryggheten i mitt liv.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela