mammatillangelnalma.blogg.se

Kl 03.24 i natt är det exakt en vecka sen våran flicka gick bort.

Helt oväntat .. Så fort ..

 

Hon föddes i vecka 24+1.

Till en början försökte man stoppa förlossningen och det i ca en vecka men sen fick jag en så kraftig infektion så det var farligt både för mig och för lilla Alma att hon stannade kvar.

Det beslutades att man skulle sätta igång förlossningen istället.

Den 12/2 började det, vid lunch tid ... Tror jag. Är lite som en dimma för mig.

Kl 20.45 är hon ute och neoläkare tar snabbt över.

 

Hon fick en tuff start, läkaren Linda jobba ca 9-10 min med att få "igång" henne.

Och denna underbara Linda lyckades.

 

Min Patrik, tryggheten i mitt liv fick följa med.

Jag var i rätt dåligt skick med hög feber så jag fick vänta ett tag innan jag fick åka in och se min lilla flicka.

Och så liten.

 

Hur som jag ska skriva en hel berättelse från början till slut ..

Inte för att det egentligen finns något slut så Alma aldrig kommer tillbaka och mitt liv är förstört på många sätt för alltid.

 

Hon var en kämpe.

Läkarna och sköterskorna var så imponerad över hur stark hon var och vilken livsvilja hon hade.

Dom hade ju förberett oss på det värsta med tanke på hennes dåliga start.

Men som hon kämpade.

 

Söndagen den 23/2 var en underbar dag till en början.

Patrik var där på morgonen och hade henne på bröstet i flera timmar, jag var på hotellet med våra större flickor.

Vid lunch gick vi dit och jag bytte av med honom och låg med henne på bröstet i flera timmar.

Det är det bästa för de små, att få ligga på mammas o pappas bröst.

Och det är garanterat det bästa för oss föräldrar.

Man får inte hålla sit barn på anat sätt.

Kuvösen är deras lilla bo, för att överleva.

 

Eftermiddagen spenderade jag några timmar på hotellet med min stora tjej medans patrik åkte hemåt en snabbis.

Sen åkte vi direkt tillbaka i tron att allt var lika bra som det varit när vi åkte.

Men så fel vi hade.

 

Alma hade under dagen bajsat vattnigt, och lite surt så de beställde odling på morgonen.

Inget någon sa att vi borde vara ororliga över. Fick mer känslan av att det var vanligt.

 

I alla fall, när vi kom tilllbaka hade hon sjunkit lite i temp och började kräkas lite.

Doktorn ville inte vänta på provsvar utan satte direkt in antibiotika.

Vi hade ju blivit förberedda på att infektioner är väldigt vanligt för så för tidigt födda bebisar men att de oftast reder upp sig.

 

Antibiotikan gav ingen verkan och pulsen började sjunka. Alma var fortfarande för kall.

Nu började man se att hon måde dåligt.

Den tidigare sprattliga lilla Alma var inte längre så sprattlig utan mest blek och slö.

 

Nya prover togs och det visade sig att hon var väldigt sur i blodet. Magen började svälla. PÅulsen sjönk ännu mer.

 

Nu sattes det in blod och dropp och diverse mediciner.

 

Patrik åkte iväg för att köra hem Savannah fort och jag bara bad till allt som fanns att han skulle hinna komma tillbaka OM det värsta skulle hända. Men det gick ändå inte att tänka sig att det skulle kunna göra det.

Hon har ju hela tiden varit så frisk! Min alma, min kämpe. Som andades utan respirator dagen efter hon föddes!

Som hade så fint hjärta, fina lungor, en hy som blev fin så fort. Hur skulle man kunna tänka sig att EN infektion skulle kunna ställa till med det värsta ?!

 

Patrik var tillbaka fort, väldigt fort.

 

Almas puls sjönk till farliga nivår och det gavs adrenalin.

Pulsen upp igen och höll sig stadig ett tag, så pass stadigt att de beställde tid för röntgen på magen.

 

Läkaren tog in oss i ett rum och förklarade läget, att vi nu fick hoppas på det bästa.

Han började sedan prata om dop .. Dop ? Vadå dop ?

- Det finns möjlighet för dop här på sjukhuset om ni vill, om hon inte repar sig.

Under hela tiden han pratade så trodde jag han pratade om någon annan.

Klart min Alma ska bli bra! Vad fan pratar han om ?!

 

När vi kommer ut igen så har pulsen börjat sjunka igen, den sjunker kraftig och fort ..

Adrenalin ges .. ingen verkan. Adrenalin ges igen .. Ingen verkan.

 

Då säger läkaren orden som man aldrig kan väntas sig höra, - Det är dags för er att ta upp Alma nu.

 

Neeeeeeeej!!!!!!! Ta upp henne???!!! Det innebär ju att dom inte kan/tänker göra något mer!

Alma kommer inte överleva. Alma kommer lämna oss. I den sekunden vill jag bara lägga mig ner och dö.

Eller vakna ur det som borde vara en hemsk och fruktansvärd mardröm.

Alma sk ju åka hem med oss om några månader.

Ligga och mysa i min famn på gården, gå på härliga promenader och hålla mig vaken halva nätterna.

Inte dö!

 

 

Väl upp på mitt bröst, gick hennes puls upp något ibland och sedan ner igen.

Jag och patrik låg där med våran dotter och fick bara vänta på att hon skulle dö.

Vänta på att hon inte skulle andas mer.

Att hennes hjärta inte skulle slå mer.

Är det rättvist ? Är det rättvist att våran Alma inte ska få växa upp, springa och jaga sina syskon,säga mama och pappa för första gången ..

 

Efter en stund slog hennes hjärta inte mer.

Nu var det slut. Hennes liv var slut. Mitt liv var slut.

 

Den enda gången vi sett henne utan massa slangar, enda gången vi sett hela hennes ansikte är när hon inte lever längre.

Och vilken vacker flicka!

Våran flicka. Ett kärleksbarn som varit så efterlängtat.

 

Jag vet inte hur man någonsin ska komma vidare.

Idag är det en vecka sedan.

Mitt liv har förvandlats till ett helvete, det som innan var en dröm.

 

Önskar jag kunde vakna upp och inse att allt bara var en fruktansvärd mardröm.